lördag 19 maj 2018

Ge fan i att spela dumma spel så är problemet löst!


Ännu en politiker, denna gång en i MP, som vill agera moralens väktare.

Politikern Hanna Bergwall upprörs över en spelapp där man kan spela spelet "Sanning och konsekvens" och hävdar att den uppmanar till våldtäkt.

Det känns lite som om någon skulle gå med på att spela dryckesleken "Jag har aldrig" (där man ska turas om att säga påståenden, t ex "jag har aldrig snusat" och alla som har gjort det ska dricka) och sedan uppröras för att de inte ville dricka. Om man inte vill dricka är det ju ganska korkat att spela dryckespel som går ut på att dricka.
De som ligger bakom spelappen säger själva att spelet är riktat till unga vuxna. Men det håller tydligen inte denna mupp till politiker med om utan kör samma sorts argumentation som dårarna och moralpredikarna som skrek om censur på 1980-talet när det rörde sig om hårdrock och videovåld.

Att just den biten som hon upprörs mest över väldigt uppenbart verkar vara skämtsamt skrivet ignorerar såklart Hanna Bergwall och påminner mest en arg surgubbe i en sketch i tv-serien "I manegen med Glenn Killing". Surgubben i den sketchen, som spelades av Robert Gustafsson, hävdade att Astrid Lindgren var en sopa som skrev snuskiga böcker. När han inte hittade det snusk han letade efter skrev han till det själv med krita för att ändå kunna uppröras.

Det här är ett spel med fastslagna regler som deltagarna troligen med största sannolikhet godkänt när de börjar spela. Alla deltagare är sålunda med i leken, för det här är en lek vilket tydligen denna politikermupp verkar ha missat.
Dessa lekar brukar förvisso innehålla lite snusk och obekväma frågor, men det är inte skapat för lågstadielever och då kan det förekomma lite mer vuxenaktiga konsekvenser. Är man inte ok med det så är det inte så himla svårt att inte vara med.
Om det nu är lågstadiebarn som spelar, skyll då för fan inte på appen. Då är det inte appens fel att den används av barn som den inte är till för, utan då är det upp till föräldrarna att se till att deras barn inte spelar.
Det är inte speltillverkares ansvar att se till att barn inte spelar spel som inte är gjorda för barn. Om barn spelar så får deras egna föräldrar börja ta ansvar och snacka med sina ungar om konsekvenstänk och att tänka efter innan de gör saker. Det är oerhört dumt att hoppa ifrån ett stup och det är rätt dumt att ångra sig efter man har hoppat.
Barn kan även titta på amatörporr, skräckfilmer, nyhetsinslag och politiska våldsinlägg ( både höger och vänster) så ska vi förbjuda alla dessa saker också? Sen tycker jag att barn inte ska ha smartphones obevakat, men det kanske är så man sysselsätter barnen. Vore ju hemskt om föräldrar måste leka med sina barn och visa dem uppmärksamhet.
Alla kan inte alltid vara inkluderade överallt.

Vill man inte så är man ju inte med och spelar, hur svårt ska det vara? Ska vi förbjuda fia med knuff för att det är mobbing? Vi pratar faktiskt precis som med monopol och fia med knuff om ett sällskapsspel, inte en våldtäktsmanual.
Vad gör man om man tröttnar på andra spel? Man slutar. Eller brukar Hanna Bergwall bli tvingad av sina vänner att fortsätta spela monopol fast hon säger att hon har tröttnat och vill sluta? Jag tror då inte det (för i så fall borde hon istället se sig om efter nya vänner).
Det är egentligen ingen skillnad på det spelet, andra spel och "sanning och konsekvens". Spelet innehåller förvisso pinsamma situationer, men det är en del av spelet och har inget med övergrepp eller att lära ut övergrepp att göra. Tröttnar man på att spela "sanning och konsekvens" och vill sluta spela det så gör man det, precis som när man spelar monopol, risk eller fia med knuff.

Nej Hanna Bergwall! Det där spelet uppmanar inte till brott och de som inte förstår det är i så fall dumma i huvudet och det är nog de som samhället behöver skydd emot istället. För vem vet...ni kanske hör röstet i huvudet också.
Eller så kan folk ta och tänka efter någon jävla gång istället innan de gör saker. Vill du inte göra vissa saker, spela i så fall inte spel där det går ut på att göra sådant. Case fucking closed.

onsdag 9 maj 2018

Bjuder ni vuxna alltid alla?

Detta är förvisso en några månader gammal debattartikel, men jag känner ändå att jag vill lufta mina tankar kring detta. Den har väldigt lite kontext och det känns som om det hade kunnat lösas lätt genom att prata med föräldrarna (vilket hon uppenbarligen inte verkar ha gjort för att ta reda på varför). Den går läsa här.

Många skriker direkt "man ska bjuda alla!", men till det ställer jag mig bara frågandes. Varför ska men behöva göra det?
Jag har aldrig gillat "man måste bjuda alla"-argument. Jag har varit på barnkalas där födelsedagsbarnet har blivit bjuden att bjuda sina mobbare/plågoandar. Jag har även varit med på barnkalas där födelsedagsbarnet har haft sådan oro över rädslan att deras plågoandar ska komma på kalaset att de har fått magont och inte kunnat ha roligt.

Varför ska ett barn tvingas bjuda någon som är elak mot hen (som kanske biter, skriker, hånar och slåss) på sitt kalas.  Jag som vuxen skulle ju aldrig bjuda någon som är elak mot mig på min fest, så varför ska man kräva sådant av barn som man inte gör det av vuxna.

Jag kommer att tänka på Jonas Gardells bok "En komikers uppväxt" där klassens största mobboffer Thomas Karsks tyska mamma får för sig att ordna kalas för sin pojke och skickar inbjudningar till alla hans klasskamrater. De andra barnen blir tvingade av sina föräldrar att gå vilket resulterar i ett mardrömslikt kalas för Thomas där de andra barnen för Hitler-hälsningar bakom ryggen på hans ovetande mamma. Det hela slutar med att Thomas bara blir ännu mer mobbad, blir ännu mera utfryst och får ännu mera stryk.
Jag har full förståelse för om man inte bjuder in sina mobbare.

En del verkar resonera att om barnen inte bjuder alla så ska de inte bjuda någon överhuvudtaget. Betyder det i så fall att barn i familjer med väldigt begränsade ekonomiska resurser (eller är trångbodda) inte ska få ha kalas? Flera, speciellt vuxna, borde ha mer förståelse för att alla familjer kanske inte kan bjuda alla till sina barns födelsedagskalas. Det kan bero på både ekonomiska och andra skäl.
Om man inte tycker att man har råd, plats eller ork att bjuda alla så måste man väl få välja själv.

Jag blev själv ibland som ensam, ibland med andra inte bjuden till kalas med mera. Detta fick jag lära mig ifrån jag började umgås med andra barn/människor och därmed inte heller tog speciellt illa vid mig/brydde mig när råkade ut för sådant eller liknande. 
I den bästa av världar så skulle inget ont hända barn, tonåringar eller vuxna men nu ser inte verkligheten ut så. Alla råkar ut för besvikelse och motgångar och det är bara att gå igenom dem. Jag önskar inget barn illa på något sätt men att skydda barn från verkligheten, är inget som dom växer som blivande vuxna på.
Eftersom livet inte är friktionsfritt och alla inte har samma förutsättningar så är det kanske inte så fel att också lära barn det ifrån början och att livet ändå trots det kan vara bra istället för att det ska komma som ett jäkla tråkigt uppvaknande när verkligheten så småningom uppenbarar sig med full kraft.
Lär era barn att inte ha förväntan på klasskamrater de inte umgås med att bli bjudna. Var ärlig med ditt barn bara och gör det inte till en stor grej så är det inte en stor grej.

Sedan bör man ändå inte sätta upp sådant synligt i förskolan, men det är något man får ta med de föräldrarna som är korkade nog att göra så. På de allra flesta förskolor och grundskolor i Sverige så får det inte lämna ut inbjudningskort till barnens kalas (det får de göra på fritiden). Sedan så pratar så klart barn om kalas ändå (både sina egna och sådana de är bjudna till), men det är en annan diskussion.

Du vuxna människa. Ställ frågan, vem vill du ska va med att fira DIG? Imorgon fyller jag år och jag har i alla fall inga planer på att bjuda människor som jag inte umgås med.